Tack

Telefonen ringde och någon sa; vi har barnortoped-specialisten från Linköping här, vi vill att ni kommer ikväll. Då gör man det med oro i magen. De har konsulterat och reserverat tid för en kärloperation av Josefs arm imorgon säger de och jag känner luckan under mig öppnas. Vill inte se han sövas igen, inte se han ha mer ont och fler stygn. Men först görs flera tester och de går bra. Han känner inte stick på tumme och pekfinger alls, men fingret svettas vilket betyder att nerven fungerar – den är inte död, bara skadad. Han vill inte användas dem med de går att börja mjukt utifrån. Det tar minst tre månader att bli frisk men Barnortoped-specialisten Bengt säger bestämt: Vi ska inte öppna denna armen och ta fler risker, vi kan avvakta så länge hans smärtor inte tilltar och idag är han bättre än igår, det är ett bra tecken.

Vi åker till Piren för att fira med en glass. Josef och pappa går och tittar på några som har dykarkurs. Jag sitter själv och låter tårarna komma, det rinner och rinner tills det tar slut, tills kroppen blir stilla. Tills lugnet och tyngden slår rot i mig. Vi klarade oss ännu en gång.
…………………………………………………..

Kvällen innan frågade jag Josef om jag fick be för honom. Gud som haver ber vi alltid men sällan någon mer, något eget. Han nickar bestämt och jag har hans kalla lilla hand mellan mina. ” Jesus jag ber att du ska ta hand om Josef och hans hand, att den ska sluta göra ont och börja fungera bättre, Amen.” Inte mer, inte mindre men idag sa läkaren att även om vägen är lång så behöver han inte opereras, han kommer bli bra igen.

Snyggaste gipset i stan!

11 dagar och han vill fortfarande inte använda handen. Känns inte bra. Efter två tuffa nätter där han varit så orolig och ledsen ringde jag in och vi fick en tid direkt. Pekfingret har liksom fastnat i ”pek-position” och han blir så ARG om vi bara nuddar det eller tummen. Även i sömnen. Vi fick träffa samma duktiga ortoped som gjorde operationen. Han skakade omedvetet på huvudet när han undersökte armen och handen, klämde och sa tyst att det där borde han ha reagerat på. Man blir helt kall.

20140730-215653.jpg

Så hämtade han överläkaren och med honom vågade Josef prata lite, han sa att ” det känns liksom som hud på huden” och att det inget känns när han nöp honom i handflatan. Ur armbågen stack de tre stiften upp och det var en syn som fick både mig och Josef att blekna. Efter ny röntgen enades de om att det var svullnade krig stiften – armbågen hade dubbel storlek där under gipset- som trycker på den nerv som styr tumme och pekfinger. Men säker kan ju ingen vara så en ny kontroll om 6 dagar bokades in och uppmaningar om att fortsätta försöka lura honom att använda handen och att knyta den milt utifrån när han sover för att träna nerven där inne.

20140730-215710.jpg

Sen trollade de duktiga gipsteknikerna fram något nytt, en liten vardagsinvasion – det randiga gipset! Hans tidigare röda hummerklo blev nu en polkagris och det gillade han såklart. Vi tyckte det var skönt att slippa se stiften och beslöt att fira det nya gipset med en glass i hemma i hamocken. För så fort vi kommer till sjukhuset vill han åka hem, han är en liten hemmakatt som sin mor och vill helst vara ” i mitt röda hus eller kanske hos mormor ibland”. Nu sover han tryggt har bredvid mig och jag hoppas att han får göra det hela natten igenom. Sömn är en bra läkning för kroppen i mycket tror jag och nu behöver vi den båda.

Nu vänder vi det här!

På semesterns sista dag blev det äntligen fler simturer i Vättern än besök på akuten. Nu står det 5-4 till badet!! Känns mycket bra. Och Vättern är fantastisk, idag simmade vi nästan 30 minuter – då är det varmt. Rekordåskan igår har inte tryckt undan värmen än. Dagen idag har varit varm på flera sätt då omsorg och omtanke nått oss från flera håll. Vänner, vilken gåva det är. Det kom ny livslust och skratt med deras olika gåvor. Humor, mat, pengar, lek, kloka ord, lyssnande, godis, bön. Så mycket hopp det förmedlar, aldrig innan har jag känt så tydligt vad det kan betyda. Tack alla, Gud välsigne er.

20140729-003211.jpg

Detta med stil

Det blev en liten runda till Erik igår, direkt efter turen till sortergården. Gick där med shorts och linne utan BH, svettig, osminkad och med ett tunt lager sågspån på kroppen. Då gled hon förbi mig, en av stadens vintagepersonligheter som kliven ut en 40 tals film. Så fina svala retrokläder och hår i lagda vågor. Allt toppat med vackert klarrött läppstift och ett litet moln av frisk fin parfym. Jag fick kväva ett fniss åt min egen plötsligt så påtagliga brist på stil och klass, på finess och charm. Älskar människor som hittat sin stil och går all in. De inspirerar mig!
Frågan är bara vilken stil som är min? 20 talets mjuka lockar och vita blusar eller 60 talets raka coola linjer? Eller kanske 50 talets vippiga kjolar eller varför inte sjuttiotalets lätta hippiestil? Nej, varför begränsa mig med EN stil när det är så mycket roligare att få växla? Bara det är stil så är det bra. Svettiga shorts är undantag men okej en sommar av sjukdom och dräneringssmuts tänker jag. Men även den outfiten dög att fynda lite i ändå.

20140727-225150.jpg
Nya dricksglas! De här är extra hållbara, bra för en porslinskrossare som mig med fyra söner som verkar samla på glas i sina rum….Nu har vi fler att sprida ut i hemmet;)

20140727-225412.jpg
Till det lilla gipset blev det ett memory med bilar som blev mycket poppis. Så en box med pärlor jag sparar till en tråkig dag. Tänker att de kan bli bra träning för att få igång högerhanden igen. Ännu vill han inte använda den trots lock och pock men allt har sin tid. Både läkning och stil.

Marsmellows till middag

Idag var en jobbig dag för lillebror med gipset. Det kliar när det läker och jag som sett röntgenbilderna kan ana hur det känns. För i hans armbåge finns nu tre stift. Låter inte så farligt när läkarna pratar om stift men när jag ser bilderna…..det ser ut precis som tältpinnar, långa med en krok i ändan som ligger där som ett plockepinn mitt i armbågen. Idag fick han panik och skrek i ilska och förtvivlan, han ville själv ha den starka medicinen vi fått som han vägrat ta på några dagar nu. OxyNorm tror jag den heter och innehåller morfin. Den hjälper. Skönt.

20140726-190518.jpg
Så vi packade ner vår nya kompis engångsgrillen och for till Vätterstranden. Där blåste det ljuvligt medans vi grillade korv och marsmellows. Medicinen tar tyvärr bort hans aptit helt men marsmellowsen gick ner så då fick det bli det till middag idag. Bättre än inget tänker jag. Vid tre kom regnet och vi åkte hem och städade av en stund. Maken köket och jag resten. Redan vid klockan sex blev Josef trött och ville sova. Stackars liten, skönt att få sova och läka en stund nu. Och vi vuxna, vi vilar med varsin telefon i tystnade som uppstår när barnet somnat och inga ord orkas med ännu på en stund.

Det blev tyst

20140725-220548.jpg

Sitter i min hammock och andas, försöker vila. Imorgon är det en vecka sedan Josefs olycka och nästan lika längesedan jag bloggade sist. Det var som den bara försvann, lusten att skriva, att dela och inspirera. Glädjen. När allt var över kom en tung trötthet över mig. För första gången sedan jag startade bloggen känns det bara som varför liksom? Vem skriver jag för, mig eller nån annan? Vad vill jag med bloggen egentligen, kanske är det bara fånigt att skriva planlöst såhär?

Bloggen har gett mig så otroligt mycket glädje och lust under de snart 1,5 år den varit en del av mitt liv och jag gissar att svackor kommer, här som med annat i livet. Än är jag inte redo att stänga ner, att fatta beslut men kanske blir det lite glesare mellan inläggen just nu. Är ju fullt upp med min lilla prins och kämpe med.

20140725-221842.jpg
Han bär sitt stora tunga gips som en hel karl. Rör sig varsamt och vill fortfarande inte använda handen. Den är så svullen och trots att jag försöker lura honom med legolek och andra knep så rör han den inte. Han vill inte ha smärtstillande och klagar inte annat än på nätterna. Men humöret det är inte alls som det brukar. Inte alls. Vi avleder och leker försiktigt så gott det går och det hjälper. Men att inte kunna bada innan den 20 augusti, klart han blev ledsen.

20140725-222421.jpg
Men vi läser och pysslar, ritar och spelar boccia med ytterst flexibla regler. För på stranden måste vi bara vara, huset är varmt som en bakugn trots att han får ha fläkten hela tiden.
Imorgon blir en heldag vid Vättern. Jag hoppas kunna göra oavgjort mellan baden och akutenbesöken innan jag börjar jobba nästa vecka. Och innan badet blir det en liten second hand runda, kanske kan det väcka lusten till liv igen. På önskelistan står leksaker att kunna trolla fram när nöden kräver. Sen vet man aldrig, kanske är det just imorgon den uppenbarar sig, världens finaste klänning med insydd livsglädje.

En helt sjuk sommar

Antalet besök på akuten har varit fler än antalet bad i Vättern denna sommar, det står 4-2. Så märkligt det kan bli ändå. Det blev inget tur till Hönö, väskorna var packade och jag skulle precis hänga cyklarna på bilen när äldsta sonen blev dålig. Det var en ny spontan pneumotorax, en lungkollaps. Istället för sol och salt bad blev det akuten, röntgen och operation där ett drän sattes in för att tömma lungan på den luft som hamnar fel.

20140717-212113.jpg

Så hade vi en dräneringen av huset för att få det tätt och en dränering av lunga för att få den tät på samma gång. Oväntat. Han har haft en pneumotorax innan i november 2012 så vi visste ju att det är svårläkt och efter flera turer blev det tid för operation på thoraxkliniken i Linköping även denna gång.  Man gör en pleurodes där hela lungan ruggas sårig för att fästa och ja ni hör ju, det gör ont, det är inte roligt. Vi var nervösa och spända.

Kvällen innan vi ska åka ramlar Josef av studsmattan. Lugnt och stilla liksom rullar han av och jag ser direkt, armen är inte bra, inte bra alls. Han går själv till bilen med armen hängande sen växlar han mellan förtvivlan, smärta, sömn och tystnad på ett märkligt sätt under tiden på akuten. Precis samma mönster som då skadade sin andra arm i maj 2013. Nu visar det sig att han fått en stor suprakondylär humerusfraktur och den måste opereras. Så får jag för andra gången på kort tid se mitt barn sövas. Det är väldigt speciellt, som att förlora dem en smula när de somnar in. Det går bra att hålla mig lugn och trygg inför barnen på sjukhus men när de sövts ner, då gråter jag.

Det skulle ta en timme och klockan går långsamt. Inget händer. Vi får besked som att vi har ringt in bakjouren han är så duktig, vi har konsulterat kärlkirurgen och nej, det går inte att säga hur lång tid det tar. Inte så lugnande precis. Klockan 03:15 kommer äntligen ortopedkirurgen ut och berättar. Han har aldrig sett en så ful fraktur som inte är öppen, det likar mer en trafikolycka än en vanlig studsmatta som de har minst en om dagen. Armen var helt av och väldigt dislocated, full av små benflisor som kan skada kärl och nerver. Det är det som tagit sådan tid att ta bort. Skadan går rakt genom tillväxtzonen och uppföljningen kommer bli nogsam. Då gungar rummet för mig men så vi får äntligen gå ner till intensiven där han ligger. Hela natten sitter jag i en fåtölj bredvid. Han kan inte tömma blåsan vilket är viktigt efter narkos. Det är så bökigt så vid halv sju får han en lätt narkos igen och blåsan töms. Jag håller hans varma hand men blundar hårt. Sen får vi komma upp på sal och där sover vi båda tungt i två timmar. Sen är det dags för mig att följa med Noa till Linköping. Att lämna ett nyopererat barn för att följa med ett annat barn till sin operation, vilken konstig situation.

20140722-091329.jpg

 

20140722-091340.jpg

Vi har tur som är två förändrar, och välsignade som har föräldrar, syskon och vänner som hjälpt och hjälper oss under dessa dagar. Ingen väg är lång med en vän vid sidan.

Man gör det man måste och Josef är trygg hos pappa är jag går för att kunna stötta Noa. Vi skrivs in på thoraxkliniken och första åtgärden är en ny röntgen. Den visar ett bönesvar, lungan har läkt av dränet. Det innebär en ny risk när dränet tas bort och sys igen och han får ligga helt stilla länge. Nästa morgon en ny röntgen som visar att lungan är tillräckligt läkt för att han ska få välja själv. En operation skyddar honom mot återfall men innebär en risk för långvarig smärta och återfallsrisken är ändå upp till 30% de närmsta 5 åren. Han gör det kloka valet att ta chansen att det håller istället för risken för smärta när det inte är helt nödvändigt. Nästa gång kanske han inte får välja men nu får han det och vi kan åka hem.

Lättnaden är så stor att den känns i hela kroppen. Vi firar med glass i solen och åker hem. När hela familjen är samlad under samma tak igen, det var som bomull runt mammahjärtat. Nu finns här två barn med läkarintyg och stränga order om att ta det lugnt fram till den 17 augusti och det blir inte så easypeasy det vet jag men ändå, vi är hemma. Jag tänker att vad mer kan hända nu? Svaret kommer fort, allt. Allt kan hända men också att allt ordnar sig. Och ordnar det sig inte så ordnar det sig ändå. Precis som det alltid gjort även denna konstigt sjuka sommar.

Dagens dress går i vitt

20140719-135723.jpg

En sommarklänning i vitt, fyndad på en av de loppisar jag gillar sämst. De där ”vanligt folk” hyr ett bord och säljer det de inte har plats för. Då brukar det bli mycket skräp och inte alls samma fyndchanser som hos Erik eller Röda Korset. Men den här klänningen är undantaget som bekräftar regeln. Blott en 20:a gav jag och det står ESPRI på lappen. Den blir fin idag när min bror med familj kommer hem från Norge och det vankas fest här ute på landet!

En vintageblomma till ett vintagehem

20140719-134829.jpg

Igår planterade jag den här lilla vintageblomman. Vi var hembjudna till en familj vi träffat genom Josef och förskolan och det var så roligt att gå bort en stund. De har ett hem i den allra finaste äldre stil jag älskar där jag trodde en nätt blomma som denna kunde passa.

20140719-135036.jpg

På toppen fick det bo en lite katt, för katt är hemtrevnad det.
Och vilken trevlig kväll vi hade! Åt grillade hamburgare med mumsiga tillbehör och pratade om livet och tron, om semester och renoveringar. Om fiske och matlagning, om barn och släkt.

20140719-135235.jpg

Barnen lekte och stojade, sprutade vatten så jag fick fota dem från fönstret för att skydda min stackars telefon som badat tillräckligt och redan är lite egensinnig.

Ja det var en härlig sommarkväll, så tacksam över alla kontakter vi fått via förskolan. Älskar att träffa nya vänner och låta samtalet ha sin gång, att mötas just här och nu. Idag.

Nu är huset dränerat!

20140718-204738.jpg

Nu är det klart! Huset är dränerat, allt är igengrävt och färdigfyllt, schaktat och fint. Eller, fint är väl lite kvar att göra innan man kan säga men ändå, allt det bökiga är gjort. Nu är det torrt. Som magi försvann de två blöta fläckarna källaren inom ett dygn. De som varit där till och från sen vi flyttade in för två årsedan. Det känns så SKÖNT, nu är detta gjort efter konstens alla regler och vi är trygga. Men det var lite av en pärs. Fast maken blev så inspirerad att han vill starta dräneringsfirma och det skulle han klara med bravur för vilken arbetare han är. En gång när han var liten körde hans mamma ut honom med orden: gör nått! En timma senare fanns en djup, djup grop under vinbärsbuskarna och han var både smutsig och lycklig. Är väl de takterna som sitter i för nu går han runt och myser när jag andas ut. Det tog en dag att städa ur huset på grus och jord men alla hjälpte till och nu är det klart! Nu väntar det roliga, att designa en trädgård och entré. Älskar att huset kom fram så mycket mer när allt gammalt kom bort, älskar symmetrin vårt hus har. Tänk en tidsenlig panel här, mmmmmm. Inga fönsterluckor från 83 utan mer modell 1922 istället. Så fint det kunde bli, kommer bli. Någon dag. Tillsdess funderar jag på saker som staket eller häck, grus eller sten, blommor eller träd. Eller extra allt. Vi får se men nu ligger grunden stadigt på plats!