Blott en dag, ett ögonblick i sänder

20140929-140206.jpg

För första gången i mitt liv har jag fått ett sånt här, ett frikort till sjukvård. Otroligt lyxigt globalt sett – nu har jag gratis sjukvård till 26 april nästa år – men ändå, det betyder ju att jag haft anledning att träffa läkare ofta på sistone, att jag inte mår helt bra.

Det har funnits i kroppen några år tillbaka, en känsla av att nått är fel, annorlunda, inte som innan.  Kanske började det under graviditeten, kanske under sömnlösheten som följde. Kanske var det de långa arbetsdagarna med pendling eller helt enkelt ålder och arv. Det får jag aldrig veta men nu kunde jag vakna klockan halv fyra med en puls på 110. Jag kunde sitta lugnt på jobbet och plötsligt skakade fingrarna så det inte gick att skriva på tangenterna. Bokstäverna hoppade. Jag försökte gå på Friskis som förr men det bara gick inte, hela kroppen liksom vägrade och var så tung så tung. Att gå de 32 trappstegen mellan vår tvättstuga och köket fick benen att vika sig och pulsen att bli 150. Jag hittade inte ord i varken tal eller skrift som förr och kroppen värkte. Såklart gick jag till doktorn men det tog tid att hitta felet. Du är väl lite vissen bara så både gynekologen och distriktsläkarna.

IMG_6895

En natt drömde jag och vaknade med ordet endokren läkarundersökning i huvudet. Skrev ner i telefonen och somnade om. Så skulle jag göra ett mindre ingrepp med lokalbedövning. Den innehöll adrenalin och min kropp drog iväg till en annan plats, jag fick kramp och tappade medvetandet och pulsen var väldigt hög i timmar. En otroligt obehaglig utanför-kroppen-upplevelse som utreddes och jag fick jag remiss till endokrinologen för en endokren läkarundersökning precis som i drömmen. Där gjordes en speciell röntgen av sköldkörteln och i svaret stod ”Bild förenlig med Graves sjukdom” Det var i januari jag fick diagnosen subklinisk hypertyreos eller Graves sjukdom. Eller som det fortfarande ofta sägs, giftstruma.

Det låter inget vidare, giftstruma. Sköldkörteln ser ut som en fjäril och sitter långt ner på framsidan av halsen, dess uppgift är att likt en mixer blanda och skicka ut ämnesomsättningshormon i kroppen. Det är ganska vanligt med en underfunktion men det jag har är en överfunktion, att mixern snurrar på som bara den. Den skickar ut för mycket hormon och gör att hela kroppen går på högvarv. Främst märks det i hjärtat, att pulsen ligger på 95 jämt. Om hjärtat redan pumpat på i nästan 100 en hel dag så vill det inte dra igång för att ta mig uppför trappan eller runt ett gympapass. Att inte orka, det är ingen rolig känsla. Men vad värre är så ger hjärtklappningen oro, framför allt när jag vaknar i gryningen med hård snabb puls är det lätt att glida in i mörka tankebanor. No good. Det är lite trixit att behandla hypertyreos men jag har börjat en medicinering som ska pågå i 1,5 år som kanske gör mig frisk ett par år innan det blir andra alternativ och i sista hand operation och livslång medicinering med syntetiska hormoner.

Inget har jag skrivit här om detta. Kanske för att även om det är en bra sak att få veta varför man mår dåligt så är det svårt att acceptera att bli sjuk. Att nu är det den där lilla fjärilen i halsen som bestämmer och inte jag.

Kanske har jag inget skrivit för att bloggen gett mig så mycket glädje. Det är ju så roligt att dela mina loppisfynd med er! Mina tankar och barnens framsteg. Det gör mig så glad att skapa med blomster och delge dem här. Jag ville helt enkelt att bloggen skulle vara en mix av det bästa i mitt liv. Av glädje och kreativitet, inspiration och reflektion, kärlek och hopp.

Så blev det sommar och semester men inget blev som det var tänkt. Sjuka barn, olyckor och andra svårigheter kom liksom på rad utan slut. Det som tog slut var istället min energi. Jag blev sjukskriven. Idag skulle jag har börjat jobba igen men varken läkaren eller kuratorn tyckte det var en bra ide. Idag skulle jag ha klätt mig fin och åkt till jobbet men istället ligger jag här i soffan och…….är. Sover mycket, gråter endel. Oroar mig väldigt för framtiden för hur ska det bli med allt? Så ibland bestämmer jag mig för att låtsas som ingenting av nånting har hänt och lyfter mig i håret. Tar på en klänning och mascara och har barnkalas eller går på barndop. Handlar mat eller träffar en vän. Tröttheten efteråt är chockerande, som vore jag 91 och inte 41 år. Nu vet ni, varför jag inte skriver så ofta och inte så blommigt. Livet kom emellan och här är jag nu.

IMG_6892

Mitt mål är att när någon säger: ”Hej- hur är det med dig?” då ska jag kunna svara: ”Bara bra tack!” och i både kropp och själ känna att det är så. Jag vill blomma igen, resa mig stolt och rak fylld av kraft även om förutsättningarna är nya. Måste tro att jag kommer dit en dag även om det är svårt att se vägen nu. För hur ska det bli med allt?

Det vet jag inte men jag sjunger på insidan en sång som ger mig ro, en sång Lina Sandell skrev redan 1865. Jag gissar att livet inte varit så easypeasy för fler än mig genom åren och det ger både tröst och hopp.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.”

Gästen gör festen för både liten och stor

Idag har vi haft barnkalas här hemma, det är verkligen något visst med det. Ett gäng söta, förväntansfulla och glada ungar som en virvelvind genom huset. Visst kräver det men oj vilken värme som dröjer sig kvar efteråt när lugnet lagt sig och pärlsockret är uppdammsugat. Både föräldrar och barn är trötta och nöjda, fyllda av tacksamhet för vänner och lek. Många barnkalas har vi haft genom åren, jag skulle kanske kunna skriva en mindre bok med tips en vacker dag men här kommer två grundbultar;

IMG_3438

1. Be om kalashjälp! Se till att den andra föräldern kan vara med, fråga mor och farföräldrar, syskon eller storkusiner. Be gärna några av mammorna stanna kvar, det är ett mysigt sätt att lära känna varandra mer. (Tack mamma & mammor för idag!) Det är roligare tillsammans och barnen är lugnare om de kan få hjälp och svar på sina frågor kring allt spännande som händer på ett kalas. Dela upp och ut uppgifterna så flyter de två kalastimmarna på med fart och skratt.

IMG_3485

2. Någon programpunkt som lek eller pyssel är av största vikt för att undvika kaos. Idag gjorde vi så här:

Samla guldklimparna och ta ett foto som du sedan skriver ut i skrivaren under tiden kalashjälpen fixar med fikat.

Köp enkla ramar, dessa hittade jag på ikea för 9 kr st, och lite pyssel. Jag valde små pompoms och roliga rörliga ögon hos PanduroHobby. Detta tillsammans med några ark miniklistermärken och glitterblommor räckte fint för att skaparlusten hos 5 åringarna skulle slå till. De pysslade länge och gjorde så fina ramar. Så är det roligt att kunna skicka med något mer än godis hem som en liten bonusgåva tack för att de kom.

För det är gästen som gör festen!

Häromkvällen tittade vi på TV

350px-bonde_soker_fru_274130541_62352080

Robban kortade sin löprunda och jag nattade josef i tid. I tid för att vi skulle kunna sätta oss i soffan och titta på Bonde söker fru. Visst, ett kanske lite cheesy men ack så sött program. Det har jag valt till vår vilostud mitt i veckan. En timme då vi inte strök tvätt eller sorterade strumpor samtidigt. Inte skalade morgondagens potatis eller betalde räkningar, inte kollar facebook eller sms. En övning i mindfulness är det att inte ens när den högljudda reklamen kommer genast resa sig för att fylla diskmaskinen eller tömma tvätten, packa morgondagens matlåda eller ta en plockrunda. Utan istället vända sig om och kramas, ta vara på att vi faktist har just det de söta bönderna söker i ett vackert sommarsverige - kärlek.

Idag firar vi 23 år sedan första kyssen, sen vi blev vi. Det får ske i all enkelhet och tacksamhet. Tack för att jag får kalla mig din.

IMG_7001

 

Tack för att du kollar på cheesy program med mig, jag ska snart kolla på skränig hockey med dig. Med öronproppar. Puss!

Sett på stan

20140924-102034.jpg

En stol helt i min smak! En så fin idé, det måste jag testa. Men det får bli till våren för idag regnar och blåser det här. Vi stannar inne och onsdagsmyser lillebror och jag. Han har kommit in i en ny fas vad det verkar, leker lugnt och vill gärna sitta i knät och gosa. Underbart! Det har ju inte varit hans prio ett på några år men den här femårsåldern verkar vara en riktig hit på utvecklingsskalan, för oss båda. Så vi kramas vidare i rusket, han drömmer om lego och jag om blommor, kanske i en stol?!

Bok och film tips när mörkret faller. Ute och inne.

Ni vet hur det kan vara. Ibland blir inget som man tänkt sig, fast man verkligen försökt. Man behöver nya krafter och vad kan vara bättre än att läsa en bok eller se en film. Särskilt en där man kan känna igen sig, helst i en hjältinna. En hjältinna helt i min smak är Bridget Jones. Underbara älskade Bridget!

untitled

Har du inte sett klassikern från 2001 så gör det. Slutscenen är……EPISK…….för att låna ett ord av mina tonåringar. Men om man tänker på den nästan varje gång det snöar så här snart 15 år senare, ja då är den faktiskt episk.

imagesCA1XRQ0J

Så nu äntligen, 10 år efter uppföljaren På spaning med Bridget Jones har en ny bok kommit. En bok jag tillbringat helgen med. Mmmmm nu är jag ledsen att den är slut, för Åh vad jag gillar Bridget!

bok

” Det är en livsregel att när ett område i livet går bra, ja då skiter det sig på ett annat” Så sa Bridget redan 2001 men nu, jag nu faller det mesta ihop. För det är ju så många områden en kvinna ska ha framgång på: jobbet, köket, gymmet, barnen, äktenskapet, grannarna, håret, föräldrarna, hemmet, fashion, vikten, skolavslutningar och så helst hela julen.

Det säger sig ju själv att det är inte lätt att få ihop det, kvinnolivet. Inte för Bridget och inte för mig och visst är det helt underbart att känna igen sig. Att någon tillochmed är värre. Men hon är så befriande underbar, som när hon besvarar perfekta klassmammans massmail med instruktioner inför friluftsdagen (morotstavar/vatten EJ sportdryck/ paprikaringar/ egen filt etc) med ett kort: ” Jag tar vodkan!” Eller hur hon så fort något vitt eller något nytt kommer på får opassande chokladfläckar som genom ett under. (Jag som inte får äta choklad i nya bilen men alltid blir påkommen hur jag än gör fattar precis.)

Eller hur hon tar sig an Twitter, äter riven ost direkt ur frysen och balanserar mamma, chefen, barnen och kärleken via iPhonen. Vad kan gå fel? Allt. Såklart. Men det Bridget har är ett varmt och rymligt hjärta, en tro på livet och en vilja att resa sig. Och det älskar jag henne för. ”Mad about the boy” är en bok som ger skratt, tårar och hopp vilket är precis vad man behöver en regning höstdag när mörkret faller både utanför fönstret och inne i själen.

När jag inte får ihop delarna, när det inte vill sig framöver då ska jag minnas Bridget och äta min choklad med tillförsikt. Men vodkan den hoppar jag över.

imagesCA97QSHZ

Tack Helen Fielding, tänk att kunna skriva som du!

Kyrhjälpen i Huskvarna

Jag tänker på dem ibland, tiggarna. Jag har skrivit en text tidigare som fick spridning, du kan läsa den HÄR om du vill. I sommar skrevs en text jag aldrig publicerade. Den var för sorglig. Den handlade om en ung man som stolt visade mig tatueringen med sina två barns namn på armen och med teckenspråk att hans fru snart skulle få nummer tre. På hans skylt stod att sonen som var 5 år behövde en operation för 3000 euro. Jag träffade honom fler gånger under sommaren, en sommar då jag varit på sjukhus med mina egna barn flera gånger i veckan. Bara sådär, helt utan att muta någon, utan att betala en krona fick mina barn den vård de behövde. För att jag är född här, inte där.

Ett stenkast från vår hus bor tiggarna nu och jag funderar ofta på vad kan man göra – egentligen? Fler har funderat och nu finns Kyrkhjälpen i Huskvarna. Ett samarbete mellan alla kyrkor i stan som med ideela krafter och gåvor stöttar EU-migranterna. För det är det de är, EU-migranter med full rätt att vara här.

I veckan ordnade Kyrkhjälpen en informationskväll och 70 personer kom. Jag var en av dem och detta är lite av vad jag lärde mig:

Socialtjänsten berättar: Inom Eu har vi fri rölighet och de har rätt att vara här. Men, Sverige har ingen skyldighet eller möjlighet till bistånd, det ska hemlandet sköta. En biljett hem till de som är helt utan medel, det är vad kommunen kan göra.

Skatteverket berättar: Om du vill ge en EUmigrant ett arbete för att kunna hjälpa dem på ett värdigare vis – de är här för att de vill jobba, inte tigga- så finns två enkla alternativ:

1; du kan ge 999 kr per person och år för utfört jobb utan att skatt och sociala avgifter ska betalas.

2; om du har en verksamhet och vill anställa (tex en bostadsrättsförening, fruktodling, lager etc) ringer ni skatteverket och ansöker om ett samordningsnummer. Det motsvarar vårt personnummer och möjliggör löneutbetalning och skatt på rätt sätt.

Vad ska man då betala? Efter samtal landade gruppen i att 100 kr/timme är rimligt för utfört arbete. Kanske ska du låta en EUmigrant kratta dina löv i höst? Eller putsa dina fönster? Eller måla ditt hus?

Organisationen Hjärta till hjärta berättar: Romerna är den absolut lägst stående samhällsgruppen i Europa, de har det svårt överallt trots att de är ett både glatt och arbetande folk. Men när hela södra europas ekonomi brast sökte sig människor från Grekland och Spanien till Rumänien och de fick nu de skitiga industriarbeten romerna haft. Romerna blev helt utan arbete i ett land som är korrupt från grunden, där egna lagar råder. De har ingen A-kassa, pension, sjukförsäkring eller försörjningsstöd. I panik börjar de då söka sig uppåt Europa för att få jobb men landar i tiggeri. Flera studier har gjorts och alla visar detsamma, det finns ingen kriminell organisation bakom av den enkla andledningen att det inte är speciellt lönsamt att tigga.

Varför ifrågasätter vi dessa människor på annat vis än andra behövande? Frälsningsarmen berättar att i Sverige har alla något, en pension, en sjukersättning, A-kassa eller försörjningsstöd. Ändå behövs hjälp ibland och de delar dagligen ut matkassar och kläder utan att någonsinn fråga: – Hur fattig är du, egentligen?

Men med romerna tänker vi annorlunda. Ja, det händer att de äger en telefon och den är enda länken till familjen de lämnat i månader för att försöka försörja. Reflektera kring ditt eget ägande istället för deras tänker jag. Våga ge utan att fråga, utan att värdera, utan att villkora. Man kan ge annat än pengar och vi pratade mycket om hjälp till självhjälp. Om hur tiggandet är en nödlösning i en trasig värld och hur kan man hjälpa romer långsiktigt till ett självständigt liv.

Leta upp Kyrkhjälpen Huskvarna på facebbok om du vill veta mer. Jag kommer hjälpa till att servera middag en kväll i månaden, med att bara prata och finnas. Det kommer vidga mina vyer och jag ska försöka ta med mig en tonårig varje gång. För dessa människor är inte tiggare – de är samhällsinformatörer. De visar oss hur vår värld faktist ser ut just nu långt utanför våra välfyllda matbutiker och enorma shoppingcentrum. De som vill förbjuda tiggeri men inte fattigdom är så lost, så fel ute. Det är vad dessa samhällsinformatörer visar oss. Det och att medmänsklighet, solidaritet och hjälp till självhjälp behövs.

För vi har bara haft tur som blev födda här och inte där.

Hur?

20140915-152541.jpg

Så gick vi och röstade, allihop tillsammans. Det kändes högtidlig när de la ner kuverten: ”en vit, en blå, en gul” sa röstförrättaren högt. Vi kände oss stolta och glada att få rösta och röstade helt olika alla fyra. Det var en stämning av fest.

Sen åkte vi till Ikea och intog söndagsmiddag. Kanske inte så högtidligt och fridfullt men gott och snabbt vilket passar den här familjen. Festligt på sitt sätt. På kvällen dukade vi upp för valvaka. Men då dog den festliga känslan alltför fort.

20140915-153008.jpg

Att 13%, över 700 000 personer använder sin röst till att stänga människor i nöd ute. Det gör mig sorgsen och orolig. Vi är ett att världens rikaste länder, fy skäms på oss om vi inte tycker vi har råd att dela med oss.

Jag tror att det inte handlar så mycket om pengarna som någon av sidorna säger. Jag tror de handlar om rädsla. Att man inte vågar eller vill jobba med den där instinktiva känslan av hot, rädsla och misstroende som så lätt dyker uppbär någon på något sätt går utanför mönstret. När språk, färg, sexualitet, religion, kultur utmanar våra svenska ramar. Jag blir också rädd ibland det erkänner jag gärna, men det här- det gör mig rädd på riktigt. För jag önskar så att mina fyra söner och de barn de en dag får ska kunna leva i en värld som tar globalt ansvar för både människor och klimat.

Frågan är bara hur?

Använd din röst idag

”Mamma, kan du hämta min laddare i väskan?” Stoppar ner handen och känner en skum svart liten läderpåse med ett knöligt innehåll. ”VAD är det här?” -Jasså det svarar sonen, det är klistermärken som jag har för att klistra över rasistiska slagord jag ser på stan.
Älskade unge.

”Mamma, jag kam bara inte fatta hur man kan rösta på ett parti som inte ens har ett förslag på en samtyckeslag.”
Älskade unge.

En annan bär knappar med SD överkorsat bredvid sin FEMINIST knapp. Stolt känner jag mig då.

Idag är det äntligen dags, idag ska vi använda de 4 röstkorten och fira dagen som den högtid den är. Att vi lever i en demokrati, att vi får tycka olika. För det gör vi verkligen här hemma och det blir fyra helt olika partier som får våra röster. Diskussionens vågor har gått höga länge nu men idag är det söndag och inga politiska diskussioner just idag om jag får önska. Men en spännande valvaka lär det bli framemot kvällen.

Dega mera del två

20140912-175317.jpg

Jag är så tacksam för den här fina sensommaren vi har i år, för varje solig dag. Folk säger att det visst varit århundradets bästa sommar i år men jag har inget märkt. Jag har bara varit fullt upptagen med att skaffa kyla till de som inte mått bra. Det är som jag varit i en bubbla av overklighet hela sommaren. Men nu när solen värmer ansiktet känner jag närvaron återvända.

I eftermiddag tog vi med degen ut i trädgården, skapade tårtrosor, bilar och godis. Och massa med bajs! Vi lekte ”gissa bajset” med fritt skapande som äpplebajs och soffbajs. Det är en rolig sak med barn, när de ska fantisera så använder de sakerna de ser bredvid sig precis just nu, sen skrattar de tills de kiknar åt sin egen fyndighet. Det finns inget som smittar som barnskratt, det smittar snabbare än alla kräkor och snuvor de också brukar dela med sig av. Sol och skratt, vilken fin början på helgen. Önskar dig en fin ledighet, kram!

Dega mera!

Idag har vi träffat en ny bekantskap, en Arbetsterapeut. Jag blir så imponerad av att möta en för mig helt ny yrkeskunskap. Trots att Josef var den yngsta patient hon nånsin haft var hon så duktig, så listig med en blyg och trulig femåring. Han använder nu handen till att bygga lego, gunga, klättra när det krävs två hands grepp. Men äta, rita, klippa vägrar han fortsatt att göra men något annat än vänster hand. Det är pincett greppet som är svagt men arbetsterapeuten hade värsta bästa knepet.

20140911-190724.jpg
Hon hade gjort varm ny trolldeg! Klart vi gick rakt till Apoteket och köpte den hemliga ingrediensen ALUN och knallade hem för att träna vidare. Att nypa deg, klämma ut pasta i vitlökspressen och dela ägg roade honom länge men jag får påminna om att våga testa högerhanden ofta.

Hon gjorde testet när han får blunda så sticker de på varje finger med något lite vasst. Han fnissar förtjust på varje finger men på höger pekfinger ingen reaktion alls. Han känner det inte alls, beröringen utifrån, även att han nu kan böja och använda fingret. Det är klart att jag blir ledsen men jag försöker lita på den duktiga arbetsterapeuten, att det kommer, snart.
Om en vecka träffar vi läkaren som gjorde operationen för slutbesiktning av skada och läkning. Det är då det gäller. Så nu ska vi dega mera!