Om framtidshopp

Idag har vi firat min systers födelsedag och det var så lugnt mysigt och gott. Tänker på förra året. Då var det stor fest som jag sett fram emot och fixat med familjen inför. Så mitt i festen får Josef hög feber och allt blir kaos. Misstänkt infektion i operationssåret under gipset. Hela den långa tuffa natten tittade jag på den stora augustimånen och den ledsna besvikelse. ville inte ta slut, tårna bara rann. Så uppgiven och helt utan hopp kände jag mig. Då hade ännu inte lungan gått sönder för andra gången, det låg precis om hörnet. Tur man inte vet.

  
Nu har ett år passerat och vi tillbringar kvällen på väterstranden helt utan tårar. Många saker har fallit på plats och det ledsna har bytts ut mot glädje. Så underbart det är att känna hopp igen. Men ändå, det är annorlunda nu. Jag har alltid trott liksom automatiskt gott om både människor och livet men det är naggat i kanten, det finns en annan vaksamhet nu. Jag väntar mig inte katastrofer, går inte runt och är beredd men känslan av att allt kan hända på ett dåligt sätt vill inte riktigt lämna mig. Jag var naiv förut och det var trevligare. Livet formar oss, hur det känns och är om ytterligare ett år, det är jag nyfiken på. 

  
För visst är det är väl det som kallas HOPP – att se framåt med tillförsikt om än försiktigt? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *