Förvirrad!!

Nästa söndag är det bokklubb. Jag har skjutit boken framför mig, inte sugen på elände. Men så började jag. Första 100 sidorna var röriga. Vem är egentligen gerilla, polis, militär, rebell? Allt flyter ihop och jag får läsa om. Tills jag bara struntar i vem som är vem och skummar det trista. För OJ vad spännande det blev sen!

  
Det är den här boken jag läser och nu sitter de i mögliga fängelser med ruttnande skottskador och längtar hem med ångest. Usch. Läser tills jag somnar sen vaknar jag i gryning med ett ryck. Allt känns fel, var är barnen? Börjar räkna; nummer ett är i Finland och recenserar en festival, nummer två är i Danmark och filmar skate, nummer tre är hos flickvännen på andra sidan stan, nummer fyra ligger vid mina fötter. Nej, det känns ändå inte bra. Är det jag som är borta? Har jag ont, mår jag illa? Börjar om igen : nummer ett är…. Vänta nu, maken var är han? 

Så där håller jag på. Alltså hur är det med er, blir ni också så uppslukade av böckerna ni läser att ni liksom ÄR där och känner det boken beskriver?