Årsdagen av något svårt. Av alltings början och slut, av det som är jag nu idag och framöver.

Idag är det ett år sedan Josefs olycka. Ett år sedan den där hemska långa natten på sjukhuset. Ett år sedan jag var tvungen att lämna ett litet nyopererat barn för att följa med ett annat större barn till en annan operation i en annan stad. Det var svårt, bland det svåraste jag gjort.

Hemma var det kaos;

20140709-003438.jpg

Dränering pågick och det var jord, jord, jord överallt och 100 garder varmt.

 

20140717-212113.jpg

Vår äldste hade en ny spontan pneumotorax, han fick två förra sommaren och det är inte lätt att dränera och läka en lunga, det är bara specialisterna som kan men det blev ändå över 14 dagar i Linköping med mycket oro, förtvivlan och smärta.

20140722-091329.jpg

 

Så blev det den 19 juli och mitt i släktkalset och glädjen ramlade han av studsmattan. Alla såg ju direkt att det var illa och vi for till akuten som vi var, barfota. Den där natten, usch jag glömmer den aldrig. Hans skrik, väntan, operationen och läkarens sakta skakande på huvudet när han äntligen kom efter tre timmars operation klockan halv fyra på morgonen. Så ledsen och förvirrad Josef var efter narkosen och så mitt i detta bara gå för att följa med ett annat barn till en annan operation i en annan stad.

Känslan av overklighet, av hjälplöshet, av maktlöshet och återhållen panik. Alltid lugn när det händer, känslorna får jag ta sen.

Och hela tiden ringde den i huvudet, den jobbkris jag var mitt upp i; vad ska jag göra, vad ska jag göra, VAD SKA JAG GÖRA. Jag såg ingen lösning, kände inget hopp. Det var bara svart, helt olösbart, panikartat och det skrämde livet ur mig. Överskuggade allt varje vaken stund.

Några dagar senare var det som att öppna en lucka och bara falla, falla, falla. Jag övermannades av en obekant och våldsamt stark känsla; ingen tycker egentligen om mig, jag kan lika gärna försvinna. Depression kallas det sa den kloka doktor jag träffade i ett annat ärende och jag kunde inte blivit mer förvånad. Det händer inte mig.

Nu har det gått ett helt år, ett väldigt speciellt år. Ett år som förändrat mig i grunden. Idag känner jag mig helt fri från depressionen och jag tackar Gud, min familj och mina vänner och sjukvården för det, alla hade sin tydliga del i att hjälpa mig att hitta hoppet och livsgnistan igen. Kraften kommer och går fortfarande men topparna är klart fler än dalarna och framtiden känns ljus och löftesrik.

IMG_4129

Varför skriver jag, varför dela det privata? Av två anledningar tror jag, jag behöver det själv för att läka och jag vill både varna och ge hopp till er som läser.

Om du känner att livet surrar på lite för fort – skaffa marginaler! Det är ofta svårt att lyssna på kroppens signaler med huvudvärk, magproblem, sömnsvårigheter för man sitter fast där man är men lita på mig, du måste ha marginaler för livets svårigheter som kan hopa sig på det mest märkliga vis. Annars lever du i riskzonen, kanske klarar du dig, kanske inte. Men om du skär ner, prioriterar om, skaffar stöd och luft och marginaler är chansen så mycket större att du kan må bra även när livet skiter sig. För det gör det emmellanåt.

Är du redan där? Mitt enda råd är att sök och ta emot all hjälp du bara kan få. Ta emot omsorg från dina nära, det var helt avgörande för mig. Låt tiden ha sin gång och gråt till tårarna tar slut. Jag grät hela november. Hela. Sök dig till sammanhang där du är respekterad och omtyckt, ibland är det situationen och sammanhanget som är fel – inte du. Gör saker som fyller dig med energi och glädje, prova dig fram. Lär dig säga nej. Det har jag gjort. Nu finns den där på ett helt nytt sätt – min gräns, min integritet, min kraft. Hit men inte längre.

Jag hoppas och tror att vi aldrig får en sommar som 2014 igen och idag vill jag lägga den bakom mig. Släppa och se framåt. Besegra rädslorna och bevara styrkorna den gett mig. Fortsätta framåt i kärlek och tro, glädje och hopp. Tacksamhet.

_I4A3756

 

Ta hand om dig, varje dag!

Kramar till er alla.

2 thoughts on “Årsdagen av något svårt. Av alltings början och slut, av det som är jag nu idag och framöver.

  1. Så fint återberättat. Att dela med sig av livet och peppa inför framtiden är det bästa/finaste vi kan göra❤️. Kram!

Comments are closed.